När en släkting går bort....
...blir jag varse om att livet tar slut.
Det vet jag redan och ändå blir det så påtagligt...igen!
Min ingifte morbror har gått bort och jag upptäcker mig tänka tillbaka på våra möten med värme och en smula glädje, vemodet till trots.
Jag känner en stor värme och omtanke för min moster och mina kusiner med repektive och barn.
Nu blir livet aldrig som tidigare.
Det vet jag redan och ändå blir det så påtagligt...igen!
Min ingifte morbror har gått bort och jag upptäcker mig tänka tillbaka på våra möten med värme och en smula glädje, vemodet till trots.
Jag känner en stor värme och omtanke för min moster och mina kusiner med repektive och barn.
Nu blir livet aldrig som tidigare.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Men Monkan; så sorgligt!
Vet hur det känns - och det är precis som du skriver; livet blir aldrig detsamma!
Tröstande kramar, min vän!
Postat av: Lena
P.S
Det var jag som blev så berörd.
Postat av: Tessan
Sänder dig massor av värmande kramar och ett fång med tröstande ord som du kan lyssna på när du lägger huvudet på kudden...
Tessan!
Postat av: Ulrika Jönsson
Tänker på dig-Vet hur det känns. Tycker att Ronjas pappa har ett så bra uttryck då han beskriver sin saknad efter Skalleper-"Han fattas mig!"
Värna om dina minnen, de kan inte tas ifrån dig.
Postat av: pia warnhagpia warnhagwarnhag
Jag känner med dej.
Kram
Pia
Postat av: Monkan
Tack snälla ni för era värmande ord. Jag sänder tankarna vidare till mina släktingar.
Trackback